Johansson skrev ett så gulligt inlägg (ja, jag bara antog att jag tillhörde gruppen människor som han skrev om. Det känns bättre då, haha.) att jag blev inspirerad till något liknande.

Vissa vänner väljer man för att man måste. Om man tvingas ihop med en grupp människor (jobbet, klassen, laget) väljer man ut en grupp människor ur den gruppen, och de blir ens vänner. Men om man byter jobb, går ut skolan eller slutar spela märker man om det verkligen var riktiga vänner, eller om man bara umgicks för att ovannämnda samlingspunkt var det enda man hade gemensamt. Detta betyder inte att man bara slutar tycka om människorna, de har ju trots allt varit en del av ens liv. Men man blir mer som bekanta istället.

Sen finns det de vänner som man väljer för att man vill. För mig finns det en liten skara människor som jag kan kalla mina vänner, och när det gäller dem spelar det ingen roll vart jag jobbar, eller om jag tränar pingis. De kommer alltid vara mina vänner. Jag kommer alltid må bäst med er. Jag kommer alltid ha kul med er, och "Umbrella" är tillägnad er från mig.

Ni vet vilka ni är.