Nej, jag får inte spons eller nåt. Men kände ändå för att promota den här lite. Har varit sugen på att prova ett tag men jag har alltid glömt att köpa den när jag har handlat. Men idag fick jag med mig en hem! Köpte Berry-smaken, kändes säkrast.

 

Den har en yttepytteliten eftersmak av öl. Men inget man lider av. Och jag hatar öl, så jag vet vad jag pratar om. Och den här varma känslan man får efter några klunkar alkohol? Den är här. Skön känsla, och inte en droppe alkohol. 4 av 5 toasters!

 

 

 

För 8 (!) år sen satt jag, Anita och Karin hemma hos Anita och slötittade på MTV (som man gjorde när man gick i gymnasiet 2005, då det fortfarande fanns musik på MTV). Det spelas en låt som sjungs av en väldigt liten tjej i magtröja. Vi totaldissar låten och säger något i stil med "vad duktig hon är som kan sjunga samma mening 75 gånger". Och tänkte väl att det skulle bli på sin höjd en sommarplåga, och sen skulle hon bli bortglömd.

 

Det gick lite bättre än så.

 

Det finns ju liksom en oskriven regel bland människor.

Om jag har en dålig dag och tycker att jag är extra ful, extra tjock och allmänt dålig så ska min omgivning vara där med positiva peppningar. Gäller alla.

 

OCH SAMMA SAK GÄLLER MIN BIL. OKEJ?!

Bara för att jag gnäller på att den kostar pengar, låter lite konstigt och bromsar lite dåligt betyder inte det att det automatiskt blir okej för alla andra att klaga på den. För de flesta av er har inte ens bil. Och kan förmodligen inte köra bil heller. Och hädanefter tänker jag bara vinka åt er, sikta på vattenpölarna och köra förbi skrattandes när ni går utan paraply i spöregn.

 

(Ja, jag har en smådålig dag och då är alla muppar.)

Först en smårolig felstavning. Sen bara en total flopp.

 

I brist på annat så delar jag med mig av detta ikväll.

 

Nu för tiden skriver folk ALLT på facebook. Och då menar jag verkligen allt. Från tamponger på fel ställen till ungens första steg. Och även gärna hur många gånger man har tränat under dagen. Folk vill ha bekräftelse helt enkelt. På att de är roliga, eller duktiga, eller snygga, eller vad som helst.

 

Men så finns det en till grupp. Som jag TYP tillhör (uppdaterar egentligen lite för ofta på fejjan för att höra hit). Anyway.

 

Vi i den här gruppen hatar dem som uppdaterar allt på facebook. Vi tycker att deras dåliga självförtroende och bekräftelsebehov är patetiskt. Vi loggar bara in på facebook för att "hålla oss uppdaterade". Vi ser absolut ingen vits med att skriva ut allt tråkigt som hänt under dagen. Till exempel "hur långsam tanten i kassan framför är. Och hur hon luktar. Vad hon ska handla. Undrar vad hon ska laga för mat? Hur som helst. Jag är snabbare. Luktar bättre. Och lagar roligare mat."

 

SÅ VILKEN JÄVLA TUR att vi har twitter istället där vi fullkomligt våldtar varandras newsfeed med dessa uppdateringar istället.

 

För då är det ju inte en facebookuppdatering. Då är det en twittring. Och då är det inte alls lika desperat. Och definitivt inte lika jobbigt.

 

Träffade bästa Jojje idag. Drog en snabbgenomgång om allt som hänt de senaste veckorna. Bland annat problemen med min bil. Han ifrågasatte hur jag orkade hålla på och undrade varför jag inte bröt ihop och typ sålde bilen. Jag svarade "så länge det här är mitt enda problem i livet så är jag sjukt nöjd". (Jag vet att jag låter dramatisk, men det är så det är. Har ju inte direkt något att gnälla över så det verkar ju dumt att leta orsaker?). Han gillade mitt resonemang.

 

Och när jag åkte hem från Eskilstuna fick jag höra något som gjorde att mitt bil problem kändes ännu mindre.

En man hotade med att hoppa från ett tak i centrum för att han fått besked om att han skulle utvisas till sitt hemland. Tänk er att vara så rädd för att åka hem att man tar till sånna metoder? Nu tror jag iofs inte att han hade tänkt att hoppa egentligen, då han satt där X antal timmar utan att göra något. Men han är uppenbarligen kapabel till att använda sig av drastiska åtgärder för att slippa åka hem.

 

Och i jämförelse med det, så känns det faktum att min bil har en "diffus ljusbild" på vänster framljus inte så jätteallvarligt.

10 timmars sömn under helgen tog ut sin rätt till slut. Vaknade kvart över två idag. Skönaste ever! Fast nu har jag lite ont i huvudet. Och min måltider idag har bestått av två mackor, en bulle, en cola och lite kinapuffar. Men sen är jag ju ledig i 3 dagar också vilket i princip är semester, då får man slacka till det lite.

 

Var uppe på Ica förut och skulle hämta banankartonger. Handlade lite och gick ut till bilen för att lämna det. Sen orkade jag inte gå in och hämta banankartongerna igen. Så istället för att packa ihop min lägenhet sitter jag och kollar på repriser av Project Runway. Värt.

 

Sällskapar lite med den här mannen också. Inte så jättetråkigt.

 

 

 

Idag börjar alltså Ramadan (idag/imorgon, lite blandade uppgifter där). Jag är sjukt imponerad av människorna som lever efter detta. Fatta att inte få äta medans solen är uppe? Solen är ALLTID uppe på sommaren?! Och hur gör man om man bor i norra norrland där det finns midnattssol? Dör man då? Så många frågor.

 

Det enda jag vet är att jag skulle vara så hungrig och otrevlig att jag förmodligen inte skulle ha några vänner kvar.

Sjukt deppig idag. Vet inte riktigt varför.

Dagen började bra. Gick av skiftet på brandstationen halv 8. Hem, fixa lite i lägenheten, vänta på Malin som hämtade upp mig strax efter halv 11 så att vi kunde spendera några mysiga timmar i Katrineholm.

 

Hem, andas i 15 minuter innan det var dags att bege sig till migrationsverket. Och där gick luften ur mig, av någon okänd anledning. Kan väl iofs ha något att göra med att det är en väldigt speciell miljö man vistas i, och för det mesta är det ganska enkelt att agera "proffesionellt", men ibland är man väl kanske lite extra... mottaglig. Annars vore man ju omänsklig om man inte blev berörd ibland.

 

Men men. Man får perspektiv på livet, och mina egna små problem är plötsligt inte alls så jobbiga längre.

 

Skönt med två dagars ledighet nu iaf, behöver ladda om lite. Imorgon blir det en sväng till Gröna Lund! Lördagen är fortfarande blank, hopefully it stays that way. Funderar på att vara huslig och baka något som man kan ta med till jobbet på söndag? Återstår att se. Och så ber jag en liten bön för att det är fint väder på söndag, iaf en timme eller två!

 

Oh, I see the truth in your lies
I see nobody by your side
But I'm with you when you're all alone
And you correct me when I'm lookin wrong
I see that guilt beneath the shame
I see your soul through your window pain
I see the scars that remain

Det finns en ny bokstavskombination för folk som grinar ofta. HSP, Highly Sensitive Person. Sensitivt begåvad är ett annat vackert uttryck. När jag ska sätta ord på det använder jag hellre något i stil med "sjukt larvig". Anyway. Jag har varit lite HSP de senaste dagarna. Igår grinade jag när Heidi sa Auf Wiedersehen till en av deltagarna i Project Runway. Och nyligen grinade jag till trailern av Mamma Mia... Sjukt larvig med andra ord.

Hahaha. Ett av mina favoritprogram är Gränsbevakarna Australien (det, och Ice Road Truckers... Yeah, I know.) Anyway. Nu har de tagit en kille som har med sig olaglig pornografi.

En av killarna i tullen säger; "det är är det svåraste med jobbet. Vi måste avgöra om den här sortens porgografi är olaglig i Australien, så nu måste vi titta igenom allt."

 

Säkert jättejobbigt, stackars kille.

Had enough. Fast ändå inte.

 

Skulle ha jobbat förmiddagspasset på migrationsverket idag. Men lite ändringar i schemat gjorde att jag jobbade natt istället. Eftersom det inte var helt planerat hade jag ju inte sovit som jag borde, så när jag slutade 07.15 imorse hade jag varit vaken i 23,5 h. Lagom klar i huvudet alltså. Hem och tvärsomna i sängen halv 8 ungefär. Vaknar kl 9 av att jag mår illa. Jag VAKNAR alltså av det. Sjukt obekvämt. Så dagens dejt med Jojje fick ställas in, var inte kapabel att ens dricka vatten imorse.

 

Nog för att jag älskar att jobba. Men det finns gränser, Så nu har jag kommit till det stadiet där jag börjar känna att det är okej att säga nej nån gång ibland bara för att man behöver vara ledig. Brukar ha lite svårt för det annars, men behöver man så behöver man!

 

Förlåt vänner, jag ska skärpa till mig.

 

Helt klart skönaste gruppen just nu. Precis lagom av allt; dvs för mycket av allting. Love it.

 

 

Oh my. Var inne hos Flens Bostad idag för att säga upp lägenheten. Hade räknat med att bo kvar i den nuvarande lägenheten fram till sista september. Inte då. 31 augusti ska jag vara ute, 1 september får jag nyckeln till nya lägenheten. Här går det undan.

 

Så den närmsta månaden kommer ni förmodligen se ännu mindre av mig än vad ni gjort tidigare. Om ni inte kommer och hjälper mig att packa förstås.

 

Nu sitter jag i soffan, lyssnar på Britney och laddar för jobb. Life's good :)

 

Att bara sitta och prata, med en vilt främmande människa. Prata om sådant som är viktigt i livet. Och det är inte huruvida du har den plattaste, största tvn. Eller de dyraste, snyggaste skorna. Utan det är sådant som du kan prata om 50 år från nu, och säga "kommer du ihåg när...".

 

Jag får höra att jag jobbar för mycket. Vem bestämmer att det är för mycket? Jag älskar mina jobb. Jag får träffa människor. Jag får hjälpa människor. Ibland kan det krävas så lite som att bara sitta och prata om det jag nyss nämnde. Och då gör det absolut ingenting att jag jobbar "för mycket". Jag jobbar för att jag vill göra skillnad.

 

Och om 50 år kommer jag komma ihåg det där samtalet.

 

 

 

The Guardian, mycket bra film.

(Tänkte att jag skulle få extra många läsare med en lockande rubrik)

 

Nu har jag inte bloggat på ett tag så vi börjar med ett allvarligt blogginlägg direkt!

 

Ibland kan jag känna att folk tycker att jag engagerar mig i konstiga saker. Saker som egentligen inte är så konstiga och som jag tycker att alla borde engagera sig i. Orättvisor. Stora som små. Så då kan det hända att jag prioriterar bort andra saker. Typ senaste avsnittet av Greys Anatomy. Och det här har jag skrivit om förut, men nu känner jag att det är aktuellt att ta upp ämnet igen. Kanske inte har så mycket med orättvisor att göra egentligen, men... hur som så är det något som är helt åt helvete fel.

 

Jag har aldrig haft något emot Justin Bieber. Har väl inte brytt mig så mycket egentligen. Men nu kan jag faktiskt tänka mig att säga att han är ganska bra. Killen är ju söt och kan sjunga, så varför inte? Men jag har samtidigt full förståelse för att det finns sjukt många därute som inte alls uppskattar den sortens musik.

 

Men jag mår på riktigt dåligt när det, gång på gång, dyker upp riktigt hatiska kommentarer i stil med "om jag kunde uppfinna en tidsmaskin skulle jag åka tillbaks i tiden och se till så att hans mamma gjorde abort". Och alla skrattar. Det är förhelvete en människa vi pratar om. Och killen är inte ens 20 år. Ingen människa ska behöva stå ut med så mycket skit bara för att man råkar ha en grym talang. Kan ni tänka er vilka skriverier det skulle bli i tidningarna om det gällde en "vanlig" tonåring i en svensk skola?

 

 

 

Och ja, han kan uppenbarligen sjunga på riktigt.

 

Finns så sjukt mycket mer viktiga saker jag skulle kunna skriva om. Men jag tänkte att det skulle bli lite väl tungt att börja rabbla all världens orättvisor på en gång, så jag mjukstartar lite med den här.