Visste inte ens hur jag skulle börja detta inlägg. Men jag är uppgiven. Trött. Förtvilvad.

 

Att barn vill vara pepparkaksgubbar är inte ett problem. Att de inte får vara pepparkaksgubbar är inte heller ett problem.

Pepparkakan är ca 700 år gammal här i Sverige. Att pepparkaksgubben skulle vara förolämpande mot mörkhyade är lika troligt som att snögubben skulle vara förolämpade mot ljushyade. Inte troligt alls alltså. Gubb-formen gör den roligare för barnen att äta. Och snögubben gör det roligare för barnen att leka ute. That's it.

 

Och att ett barn inte får klä ut sig till pepparkaksgubbe är inte ett hot mot svenska traditioner. På Scicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes ca år 200 e.kr, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Utan pepparkaksgubbar.

Det första Luciatåget anordnades i Sverige 1927. Utan pepparkaksgubbar.

Endel Luciatåg har även med Staffan Stalledräng. En del inte. Och där verkar det inte vara någon som grinar för att Staffan inte får vara med?

 

Men det är skrämmande att se hur gärna folk vill ha en ursäkt att få vara rasistiska och tycka synd om oss stackars svenskar som inte har några rättigheter längre.

Och eftersom det nu är så; GE inte dessa människor en anledning till att börja grina över detta. Att bannlysa en pepparkaksgubbe ur ett Luciatåg har uppenbarligen inte den påsitiva påverkan på samhället som ni så gärna vill tro.

 

Jag hatar rasism. Jag tycker att INGEN människa har rätt att se på från utsidan av en religion, livsstil eller vad som helst och bedöma vad som är rätt och fel (förutom om det gäller uppenbara saker såsom krig, eller bara något som påverkar en ANNAN människa negativt). Och jag vågar stolt säga att jag älskar att bo i Sverige. Jag står upp när nationalsången spelas, och blev alldeles varm i hjärtat på SHM's spelning när de viftade med två stora Sverigeflaggor eftersom det är MIN flagga. Och jag tror inte alls att jag blir kallad rasist pga detta. För jag vet att jag inte är det.

 

 

Jag bor i Flen, Södermanland.

Jag har bott i Kramfors, Västernorrland.

Jag jobbar på Ica.

Jag har pluggat till brandman.

Jag lyssnar på Marilyn Manson.

Jag lyssnar på Justin Bieber.

Jag lyssnar på Skrillex.

Jag lyssnar på Melissa Horn.

Jag blir glad av snö.

Jag älskar att bada i 30-gradigt vatten.

Jag tror på Gud.

Jag kan tycka tjejer är snyggare än killar ibland.

 

Det här kan folk lätt se. Så låt oss ta en av punkterna i taget. Baserat på vad jag gör och gjort skulle jag alltså vara;

 

Flenare.

Norrlänning.

Kassörska.

Brandman.

Satanist.

12.

Konstig.

Deprimerad.

Grym på skidor eller snowboard.

Någon som älskar att gå i bikini på stranden.

Kristen.

Lesbisk.

 

För det är den allmänna uppfattningen när det gäller punkterna jag nämnde. Men inget av det stämmer. Om någon frågar mig "vem är du?" på en arbetsintervju, svarar jag inte något av det där. För det är inte jag.

 

Oavsett vart jag kommer ifrån, vad jag gjort, vad jag lyssnar på, så kan INGEN utifrån det säga vem jag är. Jag är en person som har gjort de där valen. Men de valen är inte jag. De har däremot gjort mig till den jag är. Och jag vill inte vara någon annan.

 

En person ÄR inte en musikstil, en religion, eller en livsstil. Det är något man HAR.