We ran out of time, we were much too young
Vandrade runt lite i Spotifydjungeln såhär på torsdagseftermiddagen. Brukar göra det ibland när jag har tid över. Antingen för att hitta ny musik, eller gamla godingar som jag har glömt bort att jag har lyssnat på en gång i tiden.
När jag satt och klickade runt, såg jag ett bandnamn som jag kände igen. Secret Service.
Det här är bra, tänkte jag. Det här är förmodligen något jag lyssnade på som barn. Och sånt blir man ju alltid glad av. Såg direkt en låttitel jag kände igen. "Oh Susie". Hade inget minne alls av hur låten gick, jag visste bara att jag hade hört den förut.
När jag satt och klickade runt, såg jag ett bandnamn som jag kände igen. Secret Service.
Det här är bra, tänkte jag. Det här är förmodligen något jag lyssnade på som barn. Och sånt blir man ju alltid glad av. Såg direkt en låttitel jag kände igen. "Oh Susie". Hade inget minne alls av hur låten gick, jag visste bara att jag hade hört den förut.
Så jag tryckte på play. Och började stortjuta. Insåg att det var en av alla "de gamla godingarna" som var pappas favoritlåtar. Och jag har förmodligen inte hört den låten sen han dog. Låten är inte ens sorglig, men jag har nog aldrig blivit ledsen sådär snabbt förut.
Såhär i efterhand var det ganska skönt. Och förhoppningsvis är jag lite mer mentalt stabil nu, och kan i fortsättningen lyssna på låten utan att bryta ihop. För det är en väldigt bra låt! :)
Såhär i efterhand var det ganska skönt. Och förhoppningsvis är jag lite mer mentalt stabil nu, och kan i fortsättningen lyssna på låten utan att bryta ihop. För det är en väldigt bra låt! :)
http://www.youtube.com/watch?v=-TOySjT5lC0
I don't want to live on this planet anymore
Jag är ganska konflikträdd och försöker undvika situationer där det kan hetta till. Situationer där man diskuterar saker som varför Housemusik är bra eller anus. För trots att folk har väldigt starka åsikter om detta är det en otroligt larvig grej att bli osams över, och därför undviker jag alltså dessa diskussioner.
Men när det kommer till viktiga saker är jag mer än öppen för diskussion. Men det finns inget mer frustrerande när diskussionen då låter såhär;
Okunnig person: Jag gillar inte *någon utsatt grupp här i samhället* för att de alltid *någon dum fördom som inte har några som helst grunder bortsett från okunnighet*
Okunnig person: Jag gillar inte *någon utsatt grupp här i samhället* för att de alltid *någon dum fördom som inte har några som helst grunder bortsett från okunnighet*
Annan person: Okej, men visste du att det är såhär att *börjar med att presentera fakta till varför deras fördom helt saknar grunder*
Okunnig person: Nääää men asså vadå orka lyssna på det där, äru politiker eller? Dej kan man ju inte snacka med"
Är du så obotligt jävla dum att du inte ens kan lyssna på vettiga argument i 10 minuter utan att bli en jävla grönsak? Eller kan det vara så att du faktiskt är rädd för att bli överbevisad, att du ska börja ifrågasätta dina fördomar som gör ditt liv så tryggt och förutsägbart som du vill ha det, och att hela din värld ska rasa samman?
Är du så obotligt jävla dum att du inte ens kan lyssna på vettiga argument i 10 minuter utan att bli en jävla grönsak? Eller kan det vara så att du faktiskt är rädd för att bli överbevisad, att du ska börja ifrågasätta dina fördomar som gör ditt liv så tryggt och förutsägbart som du vill ha det, och att hela din värld ska rasa samman?
