We ran out of time, we were much too young

Vandrade runt lite i Spotifydjungeln såhär på torsdagseftermiddagen. Brukar göra det ibland när jag har tid över. Antingen för att hitta ny musik, eller gamla godingar som jag har glömt bort att jag har lyssnat på en gång i tiden.
När jag satt och klickade runt, såg jag ett bandnamn som jag kände igen. Secret Service.

Det här är bra, tänkte jag. Det här är förmodligen något jag lyssnade på som barn. Och sånt blir man ju alltid glad av. Såg direkt en låttitel jag kände igen. "Oh Susie". Hade inget minne alls av hur låten gick, jag visste bara att jag hade hört den förut.
 
Så jag tryckte på play. Och började stortjuta. Insåg att det var en av alla "de gamla godingarna" som var pappas favoritlåtar. Och jag har förmodligen inte hört den låten sen han dog. Låten är inte ens sorglig, men jag har nog aldrig blivit ledsen sådär snabbt förut.

Såhär i efterhand var det ganska skönt. Och förhoppningsvis är jag lite mer mentalt stabil nu, och kan i fortsättningen lyssna på låten utan att bryta ihop. För det är en väldigt bra låt! :)

http://www.youtube.com/watch?v=-TOySjT5lC0

Har du några funderationer?

Då finns det plats för dom här:


Men först... vem fan är du?

Nu kommer jag ihåg dig!



Mejl, snabel-a och sånt: (publiceras ej)




URL/Bloggadress:




Speak up!


Trackback
RSS 2.0