Vi kör en Overkill inatt också. Just nu är jag bara trött på människor i största allmänhet. Och på mig själv för den delen.

Jag blir trött på människor i största allmänhet för att vi ALDRIG är tacksamma och aldrig nöjda. Alltid finns det något att gnälla över. Vad spelar det för roll om du blev bjuden på middag? Köttet var ju inte lika gott som det du får hemma. Vad spelar det för roll om du följde med en vän på bio? Du kunde ju ha festat istället.

Och jag är trött på mig själv, dels för att genom att skriva detta inlägg är jag en människa som inte är tacksam för något, men också för att jag är en typisk tjej och ALLTID vill ha det jag inte kan få. Är jag på fest kan du vara 100 på att jag förmodligen vill ha killen som är förlovad, eller killen som inte ens pratar med mig. Singelkillen som försöker komma fram och prata med mig är det förmodligen något fel på, eftersom ingen vill ha honom. Och eftersom jag är singel är det uppenbarligen något fel på mig också, så varför ska vi två prata med varandra när det förmodligen kommer sluta med att någon av oss dödar den andre? Nej tack.

Nu ska jag vara tacksam över att Jossan och jag ska åka pulka när det kommit mer snö, att Hanna och jag ska träna imorgon, och att Malin och jag ska se Jim Carrey-filmer i veckan. Och så vill jag se ett till Scrubs-avsnitt, och det kan jag. Lite kärlek här på slutet kan behövas.

Over and out, hälsningar Bitterfittan.

(Och jag FÖRSÖKER verkligen att vara en gladare människa, men ibland gör folk det så jävla svårt. Idag rann bägaren över, för femhundraelfte gången.)