Jag är besviken.
Besviken på mina vänner som inte tar sig tid att blogga, när jag ligger här på min dödsbädd. Och det enda ljuset jag ser i slutet av tunneln är ett X2000. Jag kan knappt lyfta på armen för att dricka ett glas vatten, ändå kan jag plita ner ett litet blogginlägg för att ni ska veta hur synd det är om mig. Känn er älskade.

Skämt åsido, så allvarligt är det inte. Men jag är faktiskt sjuk, och har inga nya blogginlägg att läsa. Boring as hell.
Skolarbetet kan jag inte heller ta tag i, jag har för mycket snor i huvudet för att något annat ska få plats.
YUMMY.