Jag tänkte spinna vidare lite på Fridas inlägg som handlade om att börja grina över småsaker.

Vi var i Sälen, och jag och min syster gick från backen tidigare då det var ISKALLT ute. Jessica gick in i deras port, jag gick vidare en liten bit och gick in i våran port. När jag kom in i huset (vi bodde på ett lägenhetshotell) öppnade jag dörren till lägenheten, och öppnade samtidigt förrådet som var mittemot dörren på andra sidan korridoren.

PANG. Dörren till lägenheten slog igen. Där inne låg nyckeln, mina vanliga skor och mobilen. Där stod jag i korridoren, iförd pjäxor och ingen som helst möjlighet att få tag på någon i famlijen. Eftersom jag skulle ha ringt Jessica när jag hade bytt om hade jag inte brytt mig om att fråga vilket nummer de bodde på. Så jag fick traska ut i kylan med pjäxor på fötterna, gå tillbaks till backen i mörkret och be till Gud om att jag skulle träffa på någon i vårat sällskap.
Det gjorde jag inte.

När jag stod utanför porten igen insåg jag mitt andra misstag. Nyckeln jag behövde för att komma in genom porten var samma nyckel som gick till våran rumsdörr. Jag kom inte ens in i värmen. Då ville jag bara sätta mig utanför och störtgrina. Jag var trött, fötterna var bortdomnade på grund av pjäxorna och det var iskallt ute.

Det hela ordnade upp sig tillslut, men när jag stod där utanför porten ville jag bara bli sju år igen.
När man var sju år var det okej att gråta för att man inte hittade sin mamma.