USCH. Bland det värsta jag vet är att gråta inför folk. Speciellt folk jag inte känner. Men idag gick det inte att stoppa. Knät gör inte så fruktansvärt ont, det är mest ostabilt, svullet, stelt och oanvändbart. Men det som gör mig ledsen är känslan av att inte klara av allt själv (jag menar, jag har svårt att be om flytthjälp för jag tycker att jag borde klara av allt själv). Nu kan jag inte ens ta på mig högerstrumpan själv. Förnedring är vad det är, och om jag någonsin blir så dålig att jag måste ha hjälp resten av livet, då tänker jag avsluta misären snarast möjligt!

Men det som gör mig mest ledsen är vetskapen om att pajjar man ett knä så går det inte över på några veckor. Och folks sympati-blickar när jag berättar att det är knät och inte foten som har gått sönder gör inte saken bättre.

Idag var jag bara på praktiken i 3 timmar, sen gick det inte längre. Satt tårögd ungefär hälften av tiden, och det är inte gärna något jag visar upp. Så ikväll ska jag vara hemma och gråta tills det är fysiskt omöjligt att gråta mer, sen tar vi nya tag imorrn!