Ibland känns det som att jag tjatar, att mina vänner borde tröttna på mitt ältande, och att ingen egentligen förstår vad jag försöker säga. Och ibland lyssnar man på en låt, och så faller alla bitar på plats och man känner; ryck upp dig, det är inte mer synd om dig än om någon annan. Så jag är ganska tillfreds med att det blir som det blir ibland.

(Och det är en förjävla bra låt)