Har lite tid över, och jag tänkte nu dela med mig av händelserna som inträffade den 23 maj 2012. Numera känd som "dagen-då-karma-höll-på-att-slå-tillbaks-mot-Therese-och-för-evigt-göra-henne-till-världens-bittraste-människa." (Ni bör också ha tid över om ni ska läsa det här, för det är en hel Harry Potter-bok jag skrivit. Typ.)

Vi var i London. För att shoppa, kolla läget, men framförallt se Westlifen den 23 maj

Dagen började med att vi gick runt lite i Notting Hill och försökte hitta den ökända blå dörren (som inte ens är blå längre, så det kändes ganska hopplöst). Satte oss i parken, solade lite, gick hem och duschade. Nu var klockan runt... 14 kanske. Det var ganska varmt den här dagen, så vi borde ju äta något innan vi begav oss mot konserten. Insläppet var 18.30, så vi hade god tid på oss. Jag föreslog att vi skulle åka ganska snart till O2-arena, där konserten hölls, och äta där. För att vara på den säkra sidan.

Nej, sa mamma. ALLA kommer tänka likadant, och det kommer vara jättemycket folk där. Vi äter nära hotellet istället. Vi har god tid på oss, vad kan hända?

Folk som känner mig vet att jag är ganska pessimistisk av mig, så jag började måla upp ett scenario där tunnelbanan blev försenad, att kön in till konserten var alldeles för lång osv osv. Att vi skulle bli lite stressade och irriterade helt enkelt. Om det ändå bara hade varit så.

(Jag bör även tillägga att jag är ett hysteriskt, galet, fanatiskt Westlife-stalker fan som har lyssnat sönder deras skivor sen första låten släpptes för 14 år sedan. Jag blev besviken då Mark kom ut som bög för mina redan obefintliga chanser att någonsin få ligga med honom var då som bortblåsta. Jag började gråta när jag fick höra att Brian hade hoppat av, och blev förstörd när deras splittring var ett faktum. SÅ nördig är jag. Att jag dessutom har lika lång stubin som en gravid 14-åring gör mig ganska känslomässigt instabil. Detta är viktigt att ha i åtanke längre fram i inlägget, för att ni ens ska ha en liten susning om vilket humör jag var på när klockan var 19.40. Men åter till historien.)

När vi hade ätit färdigt var väl klockan strax efter 16 och vi begav oss mot tunnelbanan. Vi skulle hoppa på ett tåg, byta på stationen efter, åka några stationer, byta igen och det tåget skulle då ta oss hela vägen till arenan (med undantag från ett par 100 meter där vi skulle ha fått gå). Inga konstigheter.

Men nej. Första bytet gick bra. Sen brakade helvetet löst.

När vi skulle byta tåg andra gången möts vi av halva Londons befolkning som VÄLLER ut ur tåget vi ska kliva på. Ojdå, tänker vi. Det var ju inte bra. Vi förstod att det var nåt fel på tåget, men klev på ändå IFALL tåget skulle börja rulla. Annars kunde vi ju bara lika gärna stå där och diskutera hur vi skulle göra istället. I högtalarna fick vi nu höra att hela linjen var avstängd pga ett trasigt tåg på linjen. Det var bara att kliva av tåget och försöka ta sig upp från plattformen. Vilket halva London också försökte göra. Vi gick nu tillbaks till tåget vi nyss hade åkt med, för att på det sättet åka några stationer längre och resa på annat sätt därifrån. Vi gör detta, kliver av några stationer senare och frågar personalen vilka bussar vi kan ta till O2-arena eftersom Jubilée-line är avstängd.

Personalen tittar frågande på oss och säger att linjen inte alls är avstängd, att det gäller den västra delen av banan. De säger åt oss att ännu en gång kliva på tåget som vi nyss åkt med, åka en station till och byta till Jubilée-line där. Inga konstigheter.

När vi kliver av en station senare möts vi av halva Londons befolkning igen, och en miljard säkerhetsvakter. Jubilée-line är visst avstängd. Nu letar vi upp ytterligare en personal, och han har mer koll. Vi ska nu ta pendeltåget till Greenwich, byta till buss där och åka med den till O2-arena. Inga konstigheter.

Vi hittar tåget. Hittar en konduktör. Frågar om det stämmer att vi ska åka till Greenwich osv osv.
Nej nej, säger han. Vi ska åka till Canary Wharf, därifrån skulle vi byta till... (här var jag så upprörd att jag hade slutat lyssna. Och klockan var väl 18.00 vid det här laget. Det är insläpp om en halvtimme.)

Hoppar på tåget. Kliver av i Canary Wharf. Nu skiter vi i det här. Vi haffar en taxi utanför stationen så får han köra oss hela vägen fram. Pessimistisk som jag är (och vid det här laget har min pessismistiskhet nått nya, tidigare oanade höjder) tvivlar jag på att det är lika lätt att "haffa" en taxi ett par mil utanför centrala London som det är mitt inne i smeten. Men än har jag inte förlorat hoppet, så vi kliver ut på framsidan av stationen.

Där möts vi av det här:

Tiotusentals löpare som deltar i ett välgörenhetslopp av något slag. Varenda gata runt stationen är avstängd. Inte en taxibil i sikte. Här nånstans brister det.

Nu måste vi försöka hitta ett centrum av något slag. Vi har ingen aning om vilket håll vi ska åt. Bör tilläggas att Canary Wharf är typ lyxigaste området i hela London (eller nåt), så vem som helst kan inte vistast där. De hade bommar och grejjer, med vakter som släppte in bilarna. Mamma (som vid det här laget är lite lagom upprörd) går fram till en av vakterna och försöker få honom att fixa en taxi åt oss. Taxi är inte bra säger han. Ni måste åka båt.

BÅT?!?!?!? Här vill jag gråta. Men folk säger att jag är vuxen, så då får man inte gråta.

Letar upp hamnen. Hittar båten. Står i kö. Nu är klockan 19.00. Det har varit insläpp i en halvtimme.
Väntar på båten. Frågat personalen när båten går. När den kommer hit, får vi som svar.
NU har jag förlorat hoppet.
Väntar lite till. Båten kommer. Båten åker iväg. Båten stannar på 5 hållplatser.
BÅTEN ÄR FRAMME.
Vi springer av båten. Som tur är så ligger arenan precis vid vattnet, så det var bara att springa upp för en liten backe så var man framme. Nu är klockan 19.40. Konserten började för tio minuter sen.

Upp för backen. Möts av det här: (Och här kan ni pausa, titta på bilden och fundera på vilket humör ni tror jag är på nu.)

HUUUR kan det fortfarande vara så lång kö?!
Fortsätter köa.
Börjar bli lite fundersamma och tänker att det här kanske är kön till ståplatserna, som alltid brukar vara längre. Vi hade ju faktiskt sittplatser. Jag och syrran lämnar nu mamma i kön för att leta upp några vakter som kan berätta om vi är rätt.

VI STÅR I FEL KÖ. FEL KONSERT. O2-arena är tydligen typ AAAASSTOR, och det var fler konserter där den här kvällen.
Nu är klockan 19.55. Ringer till mamma; SPRING FÖR HELVETE VI ÄR FEL!

Letar upp entrén. Springer upp för trapporna. Hittar rätt sektion. Springer ner för trapporna. Hittar våra platser. Förbandet avslutar precis sin sista låt. Klockan är strax efter 20. Westlife går på om ca 30 minuter.

Thank you Jesus.