Sad but true

Sitter och kollar på en dokumentär om mobbning. Bland annat om en flicka som blev mobbad för att hon kom ut som homosexuell. Och det sorgliga är att det egentligen inte är något konstigt med det. Att det är vardag. Reaktionen när man ser något sådant på tv är inte "men herregud, pågår det här verkligen ute i världen?". Man är van vid det. Man är van vid att folk blir utfrysta på grund av att de blir kära i någon som har "fel" könsorgan?! Och folk kan bli utfrysta för att de inte tror på samma sak som tillhör normen. Eller en sån simpel grej som att de är födda på fel sida om en fjantig jävla gräns. Gång på gång har jag försökt skriva något som får folk att förstå. Gång på gång har jag suddat ut det. Jag tror aldrig att alla kommer förstå. Men jag struntar i att skriva nåt, för egentligen borde det inte vara svårare än såhär;
 

Har du några funderationer?

Då finns det plats för dom här:


Men först... vem fan är du?

Nu kommer jag ihåg dig!



Mejl, snabel-a och sånt: (publiceras ej)




URL/Bloggadress:




Speak up!


Trackback
RSS 2.0