Blir alltid fascinerad när någon säger att den är stolt svensk. 
VAD är du stolt över?
Vad har du gjort för att bli svensk?

Du har fötts här, och du har valt att bo kvar och behålla ditt medborgarskap. Det har du gjort för att bli svensk. Du har alltså inte gjort någonting.

Jag är stolt över att jag slutförde min gymnasieutbildning trots att gymnasiet var pest ibland.
Jag är stolt över att jag valde att göra högskoleprovet efter gymnasiet, det gav mig möjlighet att öka på mina chanser inför framtida utbildningar.
Jag är stolt över att jag tog chansen, utbildade mig, och nu jobbar med det jag utbildade mig till.

Jag är stolt över att jag alltid utmanar mina rädslor och fördomar, att jag försöker se möjligheter istället för motgångar, och att jag låter motgångarna stärka mig.

Men jag är inte stolt över att vara svensk. Bara jävligt glad och tacksam över att vara svensk, och möjligheterna jag har fått här i livet. 

Saker du INTE kan göra för att du är man:

• Föda & amma barn

 

• Producera spermier

Försökte duscha första gången klockan 10 idag. Rakbladen slut.
Åker upp till Ica, handlar rakblad, åker hem.
Hittar inte rakhyveln som jag försökte byta rakblad på för en timme sedan. 
Letar i en kvart. Hittar rakhyveln.

Hoppar in i duschen. Shamponerar håret. Två gånger, eftersom jag tog fel flaska när jag skulle använda balsam.
Har i balsam i håret. Varmvatten slut.

Vill börja gråta.

Går ut ur duschen. Väntar.
Väntar.
Väntar.

Tröttnar. 
Sköljer ut håret med iskallt vatten.

Fortfarande orakade ben,

Får höra att varmvattnet är tillbaks. Provar - det stämmer.
Hoppar in i duschen. Varmvattnen försvinner efter 5 sekunder.

Gud ville att jag skulle vara äcklig och förbannad idag.

Vandrade runt lite i Spotifydjungeln såhär på torsdagseftermiddagen. Brukar göra det ibland när jag har tid över. Antingen för att hitta ny musik, eller gamla godingar som jag har glömt bort att jag har lyssnat på en gång i tiden.
När jag satt och klickade runt, såg jag ett bandnamn som jag kände igen. Secret Service.

Det här är bra, tänkte jag. Det här är förmodligen något jag lyssnade på som barn. Och sånt blir man ju alltid glad av. Såg direkt en låttitel jag kände igen. "Oh Susie". Hade inget minne alls av hur låten gick, jag visste bara att jag hade hört den förut.

 

Så jag tryckte på play. Och började stortjuta. Insåg att det var en av alla "de gamla godingarna" som var pappas favoritlåtar. Och jag har förmodligen inte hört den låten sen han dog. Låten är inte ens sorglig, men jag har nog aldrig blivit ledsen sådär snabbt förut.

Såhär i efterhand var det ganska skönt. Och förhoppningsvis är jag lite mer mentalt stabil nu, och kan i fortsättningen lyssna på låten utan att bryta ihop. För det är en väldigt bra låt! :)

http://www.youtube.com/watch?v=-TOySjT5lC0

Jag är ganska konflikträdd och försöker undvika situationer där det kan hetta till. Situationer där man diskuterar saker som varför Housemusik är bra eller anus. För trots att folk har väldigt starka åsikter om detta är det en otroligt larvig grej att bli osams över, och därför undviker jag alltså dessa diskussioner.

 

Men när det kommer till viktiga saker är jag mer än öppen för diskussion. Men det finns inget mer frustrerande när diskussionen då låter såhär;

Okunnig person: Jag gillar inte *någon utsatt grupp här i samhället* för att de alltid *någon dum fördom som inte har några som helst grunder bortsett från okunnighet*

Annan person: Okej, men visste du att det är såhär att *börjar med att presentera fakta till varför deras fördom helt saknar grunder*

Okunnig person: Nääää men asså vadå orka lyssna på det där, äru politiker eller? Dej kan man ju inte snacka med"

Är du så obotligt jävla dum att du inte ens kan lyssna på vettiga argument i 10 minuter utan att bli en jävla grönsak? Eller kan det vara så att du faktiskt är rädd för att bli överbevisad, att du ska börja ifrågasätta dina fördomar som gör ditt liv så tryggt och förutsägbart som du vill ha det, och att hela din värld ska rasa samman?

Visste inte ens hur jag skulle börja detta inlägg. Men jag är uppgiven. Trött. Förtvilvad.

 

Att barn vill vara pepparkaksgubbar är inte ett problem. Att de inte får vara pepparkaksgubbar är inte heller ett problem.

Pepparkakan är ca 700 år gammal här i Sverige. Att pepparkaksgubben skulle vara förolämpande mot mörkhyade är lika troligt som att snögubben skulle vara förolämpade mot ljushyade. Inte troligt alls alltså. Gubb-formen gör den roligare för barnen att äta. Och snögubben gör det roligare för barnen att leka ute. That's it.

 

Och att ett barn inte får klä ut sig till pepparkaksgubbe är inte ett hot mot svenska traditioner. På Scicilien, där helgonet Sankta Lucia föddes ca år 200 e.kr, firas en luciatradition där barnen lämnar över mat till helgonet samt till en "flygande åsna" som hjälper Lucia att ge presenter. Utan pepparkaksgubbar.

Det första Luciatåget anordnades i Sverige 1927. Utan pepparkaksgubbar.

Endel Luciatåg har även med Staffan Stalledräng. En del inte. Och där verkar det inte vara någon som grinar för att Staffan inte får vara med?

 

Men det är skrämmande att se hur gärna folk vill ha en ursäkt att få vara rasistiska och tycka synd om oss stackars svenskar som inte har några rättigheter längre.

Och eftersom det nu är så; GE inte dessa människor en anledning till att börja grina över detta. Att bannlysa en pepparkaksgubbe ur ett Luciatåg har uppenbarligen inte den påsitiva påverkan på samhället som ni så gärna vill tro.

 

Jag hatar rasism. Jag tycker att INGEN människa har rätt att se på från utsidan av en religion, livsstil eller vad som helst och bedöma vad som är rätt och fel (förutom om det gäller uppenbara saker såsom krig, eller bara något som påverkar en ANNAN människa negativt). Och jag vågar stolt säga att jag älskar att bo i Sverige. Jag står upp när nationalsången spelas, och blev alldeles varm i hjärtat på SHM's spelning när de viftade med två stora Sverigeflaggor eftersom det är MIN flagga. Och jag tror inte alls att jag blir kallad rasist pga detta. För jag vet att jag inte är det.

 

 

Jag bor i Flen, Södermanland.

Jag har bott i Kramfors, Västernorrland.

Jag jobbar på Ica.

Jag har pluggat till brandman.

Jag lyssnar på Marilyn Manson.

Jag lyssnar på Justin Bieber.

Jag lyssnar på Skrillex.

Jag lyssnar på Melissa Horn.

Jag blir glad av snö.

Jag älskar att bada i 30-gradigt vatten.

Jag tror på Gud.

Jag kan tycka tjejer är snyggare än killar ibland.

 

Det här kan folk lätt se. Så låt oss ta en av punkterna i taget. Baserat på vad jag gör och gjort skulle jag alltså vara;

 

Flenare.

Norrlänning.

Kassörska.

Brandman.

Satanist.

12.

Konstig.

Deprimerad.

Grym på skidor eller snowboard.

Någon som älskar att gå i bikini på stranden.

Kristen.

Lesbisk.

 

För det är den allmänna uppfattningen när det gäller punkterna jag nämnde. Men inget av det stämmer. Om någon frågar mig "vem är du?" på en arbetsintervju, svarar jag inte något av det där. För det är inte jag.

 

Oavsett vart jag kommer ifrån, vad jag gjort, vad jag lyssnar på, så kan INGEN utifrån det säga vem jag är. Jag är en person som har gjort de där valen. Men de valen är inte jag. De har däremot gjort mig till den jag är. Och jag vill inte vara någon annan.

 

En person ÄR inte en musikstil, en religion, eller en livsstil. Det är något man HAR.

 

Visst. Kent Ekeroth och Erik Almqvist är människor med egna åsikter. Det är vi alla. Och ibland kan man råka yttra de åsikterna när man inte borde. Men att de skriker "blatte", "hora" etc på film är inte mitt största bekymmer.

 

Mitt största bekymmer är de två meningarna "med våran politik blir det inte fler sånna" och "det funkar alltid att vara ögontjänare". VÅRAN POLITIK. ÖGONTJÄNARE. Det här är Sverigedemokraterna gott folk. Och i framtiden finns det absolut ingen som kan säga "jag är inte rasist MEN jag röstar på SD för att...". För nu är det så uppenbart vad de står för, och de kan inte längre gömma sig bakom fina ord som "Nolltolerans mot rasism". För det funkar inte längre att vara ögontjänare.

 

 

 

 

Vissa dagar vill man bara dra något gammalt över sig och försvinna från jordens yta. Typ som igår. Stod och väntade på Johanna på Ica och jag ljuger inte när jag säger att jag hade tårar i ögonen. Men efter en mysig kväll med Johanna och Johansson med många skratt, och några uppmuntrande ord från en av de finaste människorna jag någonsin har träffat, vandrade jag hem med ett leende på läpparna.

 

Värdens längsta kram till alla som får mig att känna så!

Sitter och kollar på en dokumentär om mobbning. Bland annat om en flicka som blev mobbad för att hon kom ut som homosexuell. Och det sorgliga är att det egentligen inte är något konstigt med det. Att det är vardag. Reaktionen när man ser något sådant på tv är inte "men herregud, pågår det här verkligen ute i världen?". Man är van vid det. Man är van vid att folk blir utfrysta på grund av att de blir kära i någon som har "fel" könsorgan?! Och folk kan bli utfrysta för att de inte tror på samma sak som tillhör normen. Eller en sån simpel grej som att de är födda på fel sida om en fjantig jävla gräns. Gång på gång har jag försökt skriva något som får folk att förstå. Gång på gång har jag suddat ut det. Jag tror aldrig att alla kommer förstå. Men jag struntar i att skriva nåt, för egentligen borde det inte vara svårare än såhär;

 

Ibland kan jag träffa jättehärliga människor. Som kanske har tagit lite tvivelaktiga beslut i livet. Och då känner jag precis såhär;

 

Har fått höra från flera håll att det finns folk som fortfarande läser min blogg. Ja, det är sant. Så för att inte göra folk besvikna är det väl dags att jag visar någon form av livstecken här! Jag har så mycket annat för mig än att skriva här bara, så att skriva massa strunt är liksom inte prio 1 i min almanacka.

 

Har hunnit med massa sen sist. Jag har flyttat, jag har varit i Turkiet och jag har påbörjat mitt heltidsvikariat på förvaret! Turkiet var ett helt fantastikt land, Alanya var en sjukt mysig stad och människorna var oförskämt snygga. Kommer definitivt åka tillbaks nästa år. Lägenheten är liten och mysig, och hyran är alldeles lagom billig.

Och jag trivs om möjligt ännu bättre på jobbet nu än vad jag gjort tidigare, och det vill inte säga lite!

 

Annars då? Skulle kunna skriva hur mycket som helst just nu känns det som, men jag har varit så seriös på senaste tiden så jag känner att det är bäst för oss alla om jag chillar lite ett tag nu. På söndag kommer jag vara bakis så då kan jag sätta igång och moralpredika igen. Tills dess ska jag äta godis, jobba, supa och dö lite.

 

På återseende.

 

 

Jag är trött. Trött för att jag flyttat/jobbat hela dagen. Men också trött på människor.

 

Jag jobbar (bland annat) på förvaret. Jag älskar det jobbet. Jag jobbar inte speciellt ofta då jag bara är timanställd. Men de dagar jag är där är jag alltid glad när jag går dit och glad när jag går hem. Folk har ibland svårt att förstå det, och kan säga saker i stil med "vadå, så du tycker att det är kul och gå till jobbet och se folk skickas hem till länder de inte vill återvända till?".

 

Nej, det tycker jag absolut inte. Jag kan inte påverka det faktum att de här människorna faktiskt sitter i förvar. Jag kan inte påverka det faktum att det finns förvar över huvud taget. MEN, jag kan påverka hur de har det under den tiden de faktiskt befinner sig i förvar. Och jag försöker se till att de har det så bra som möjligt i den situationen de är i.

 

När jag kom till jobbet idag fick jag höra "vad kul att du jobbar idag".

 

När jag stod och stekte 36 ägg samtidigt som jag skivade 1 vattenmelon, 2 gurkor och 8 tomater, samt lade upp ca 40 ostskivor och 40 korvskivor (notera SAMTIDIGT) fick jag höra "vad duktig du är, tack för att du fixar".

 

När jag skulle gå hem frågade någon om jag skulle komma tillbaks och jobbad imorgon.

 

Så jag tycker att jag lyckas relativt bra med mitt jobb.

 

Därför blir jag riktigt ledsen när jag läser saker i stil med "Förvaret i Flen har förvandlats till en tillfällig koncentrationslägerliknande plats för flyktingar." och "Personalen på förvaret har sagt att de ska ta lugnande piller imorgon som gör att de somnar. När de vaknar är de i *hemlandet*, enligt planen."

Det finns inte ens en liten del sanning i något av de här påståendena, och det gör mig riktigt jävla upprörd att folk hittar på sånt här om oss som jobbar där. De jag jobbar med på förvaret är några av de trevligaste, roligaste, mest öppna och varmhjärtade människor jag någonsin har träffat. Det går inte att vara annat om du ska jobba på ett sådant ställe.

Det är klart att folk tycker att det är fel att de sitter "inlåsta". Det är klart att folk tycker att det är fel att de ska skickas hem. Och det är klart att de vill få sina åsikter hörda. Och om de känner att de måste demonstrera för att göra det, fine. Men kom inte dragandes med massa falska påståenden om oss och hur de behandlas av oss. Och att jämföra förvaret med ett koncentrationsläger där vi drogar alla som ska åka är i princip samma sak som att jämföra mig med Josef Mengele, aka "Dr Död". Och det är bara så jävla sjukt, vad är det för fel på er?

 

I 10 år nu (ja, för 10 år sen var jag 14. I'm that old. Fast innerst inne är jag nog fortfarande 14) har jag haft en förkärlek för finsk rockmusik. Kallt land och konstigt språk, men musik kan de göra! Och trots att det finns oändligt många därute som inte håller med mig så väljer jag att skita i det och promota dem stenhårt ändå.

 

 

 

 

 

Och ja, de här sista karlarna kommer alltid vara det bästa någonsin, alla kategorier.